Moa lever livet
När man sitter med Moa så är det lätt att glömma att hon växer och utvecklas varje dag. För oss som ser det varje dag är det ju alltid speciellt, men för er där hemma så är det ju inte lätt att se eller tänka hur den lilla 8 månaders tjejen som hon var när vi åkte är idag när hon är 14 månader. Så därför kommer här ett litet inlägg bara om Moa.
Hon växer som bara den, vet dock inte hur lång hon är eller hur mycket hon väger men gissningsvis 11-12 kg och är nog 83-85 cm. Tydligen är hon lång för alla påpekar just det när vi säger hur gammal hon är.
Vi kommer få ha ett allvarligt samtal med henne om hur man beter sig (eller inte) med främlingar. Alla som ger henne någon form av uppmärksamhet ska det gärna pratas med eller helst kramas med. Folk som vi känner slänger hon sig i famnen hos med glädje, och vill inte gärna gå tillbaka till oss. Hon flinar till och kramar hårt runt halsen på den hon är hos. Försöker de släppa ner henne innan hon har gosat klart så håller hon sig fast med händer och fötter som en klätterapa. Vare sig de vill det eller inte. Men hon är extremt social och tycker om andra människor. Andra barn tycker hon mycket om. Enda problemet är att hon har ett glädjetjut som kan spränga trumhinnan hos vem som helst, och andra barn förstår inte riktigt det utan blir ledsna och ser mera livrädda ut än "ja kom och lek med mig". Skönt att hon lika gärna leker själv, för hon blir inte ledsen över det. Hon tittar bara på oss och verkar tänka "vilken konstig prick som blir ledsen".
Hon vill absolut INTE sitta i vagnen mer än nödvändigt. Hon går och undersöker saker, hälsar på folk och kör gärna vagnen (med vår hjälp så klart). Att springa är definitivt roligare än att gå och ramlar hon så säger hon oj, och ställer sig upp och går vidare. Ibland kanske hon är lite för tuff men å andra sidan, när hon väl gör illa sig så hon får ont kompenserar hon rätt bra åt andra hållet.
Att simma är nog hennes absoluta favoritsyssla. Hon är jätteduktig på att simma själv. Jag håller henne på en armlängds avtånd och släpper henne. Hon sparkar sig upp i min famn och man får ett stort leende och en kram, men sen sparkar hon iväg sig igen. Man håller under magen och hon sparkar och rör på armarna så det är bara att hänga med. Hon vill aldrig gå upp, inte en när hon fryser. Just nu får hon inte bada eftersom hon är förkyld, så då får vi gå till lekparken i stället. Att gunga går för tillfället lika bra en stund, sen vill hon iväg till nästa sak som hon kan prova på.
Jag har spelat in en film på henne när hon gungar.
Vi kommer få ha ett allvarligt samtal med henne om hur man beter sig (eller inte) med främlingar. Alla som ger henne någon form av uppmärksamhet ska det gärna pratas med eller helst kramas med. Folk som vi känner slänger hon sig i famnen hos med glädje, och vill inte gärna gå tillbaka till oss. Hon flinar till och kramar hårt runt halsen på den hon är hos. Försöker de släppa ner henne innan hon har gosat klart så håller hon sig fast med händer och fötter som en klätterapa. Vare sig de vill det eller inte. Men hon är extremt social och tycker om andra människor. Andra barn tycker hon mycket om. Enda problemet är att hon har ett glädjetjut som kan spränga trumhinnan hos vem som helst, och andra barn förstår inte riktigt det utan blir ledsna och ser mera livrädda ut än "ja kom och lek med mig". Skönt att hon lika gärna leker själv, för hon blir inte ledsen över det. Hon tittar bara på oss och verkar tänka "vilken konstig prick som blir ledsen".
Hon vill absolut INTE sitta i vagnen mer än nödvändigt. Hon går och undersöker saker, hälsar på folk och kör gärna vagnen (med vår hjälp så klart). Att springa är definitivt roligare än att gå och ramlar hon så säger hon oj, och ställer sig upp och går vidare. Ibland kanske hon är lite för tuff men å andra sidan, när hon väl gör illa sig så hon får ont kompenserar hon rätt bra åt andra hållet.
Att simma är nog hennes absoluta favoritsyssla. Hon är jätteduktig på att simma själv. Jag håller henne på en armlängds avtånd och släpper henne. Hon sparkar sig upp i min famn och man får ett stort leende och en kram, men sen sparkar hon iväg sig igen. Man håller under magen och hon sparkar och rör på armarna så det är bara att hänga med. Hon vill aldrig gå upp, inte en när hon fryser. Just nu får hon inte bada eftersom hon är förkyld, så då får vi gå till lekparken i stället. Att gunga går för tillfället lika bra en stund, sen vill hon iväg till nästa sak som hon kan prova på.
Jag har spelat in en film på henne när hon gungar.
http://www.youtube.com/watch?v=9LZxRyOuWeQ
Hon äter allt man serverar henne, kanske inte äter upp men smakar gör hon och jag tror inte hon har ogillat något alls. Parmesanost, laksa (soppa på cocosmjölk och kyckling med chili), sushi, fisk, ärtor ja allt äter hon med stor nyfikenhet. Vi försöker äta så Moa kan äta vad vi äter, dock går det ju inte alltid när vi äter starkt tex, men då får vi höra det för hon vill verkligen inte äta vad hon fått. Å det kan man ju i och för sig förstå, varför ska hon få specialmat... Men den bästa med maten är den hon får som hon kan äta själv.
Hon är väldigt hjälpsam. När jag hänger tvätt så hänger hon också, fast åt andra hållet dvs hon hänger av det. Hon tar ur sina bestick ur diskmaskinen när jag tömmer den. Hon hjälper gärna till att klä på och av sig, sträcker upp armarna och lufter på benen. Sina skor och strumpor sätter hon mer än gärna på sig eftersom hon vet att då får hon ut och gå. Men hon är även hjälpsam mot andra barn. Thomas och Tania var här med Finn för ett par helger sedan. Finn blev ledsen och tröstades i Tanias famn. Då såg Moa hans napp och sprang fram till den. Jag trodde hon skulle plocka upp den och stoppa in den i munnen men hon räcker den till Tania och säger "där". Lilla sötnosen.
Hon pratar några ord som mamma och pappa, lampa, där och bye bye. Men hon säger desto mer i ljud. Olika ljud och läten samtidigt som hon pekar på något. Hon verkar inte vara så frustrerad av att vi inte alltid förstår henne, men man hör tydligt att hon vill säga något. Gissningsvis så kommer hon, när hon väl börjar att prata, inte vara tyst en sekund under vakentid. Som sina föräldrar.
Musik tycker hon mycket om, speciellt gammal 80-talsrock som Def Lepard, Poison och Whitesnake. Rock i allmänhet går bra men när Mattias sätter på de banden så gungar hon alltid lite extra när hon dansar. Hon klappar händerna och skrattar gott åt sig själv när hon snurrat/dansat klart. Jag tror det är trummorna hon gillar, men är hon en rocktjej så kan man ju inte säga annat än att det ligger i blodet.
Hon vinkar till de flesta bilar hon ser och vissa vinkar tillbaka med glädje, speciellt lastbilschaufförer och arbetsbilar. Men av någon anledning så har hon fått dille på att vinka till helikoptrar och flygplan. Så fort hon hör ljudet av dom så tittar hon på oss, ler stort och vinkar. Kul, men vi vet inte vart hon fått det ifrån.
Hon har fått Mattias pigment. Hon har en härlig solbränna i ansiktet, på armar och benen. Hon går aldrig ut utan solskydd (30+), har alltid hatt och kläder men hon har definitiv en härlig pepparkaksfärg på gång. Hon har temperament och en extremt stark vilja. Hon har verkligen en härlig personlighet. Hon är envis, är busig, gosig och glad men ändå så självständig. Hon är en helt fantastik liten människa som trots sina 14 och en halv månader känns så mycket större. Så charmig med sina åtta tänder, som hon gärna visar när hon ler. Hon är så enkel att resa med så omställningen att resa hem kommer bli som en dans. Det bästa kommer nog bli att få träffa alla er igen, och förhoppningsvis kommer ni bara få se en blyg tjej en liten stund sen är det full fart.
Till nästa gång, många kramar från oss!
Hon äter allt man serverar henne, kanske inte äter upp men smakar gör hon och jag tror inte hon har ogillat något alls. Parmesanost, laksa (soppa på cocosmjölk och kyckling med chili), sushi, fisk, ärtor ja allt äter hon med stor nyfikenhet. Vi försöker äta så Moa kan äta vad vi äter, dock går det ju inte alltid när vi äter starkt tex, men då får vi höra det för hon vill verkligen inte äta vad hon fått. Å det kan man ju i och för sig förstå, varför ska hon få specialmat... Men den bästa med maten är den hon får som hon kan äta själv.
Hon är väldigt hjälpsam. När jag hänger tvätt så hänger hon också, fast åt andra hållet dvs hon hänger av det. Hon tar ur sina bestick ur diskmaskinen när jag tömmer den. Hon hjälper gärna till att klä på och av sig, sträcker upp armarna och lufter på benen. Sina skor och strumpor sätter hon mer än gärna på sig eftersom hon vet att då får hon ut och gå. Men hon är även hjälpsam mot andra barn. Thomas och Tania var här med Finn för ett par helger sedan. Finn blev ledsen och tröstades i Tanias famn. Då såg Moa hans napp och sprang fram till den. Jag trodde hon skulle plocka upp den och stoppa in den i munnen men hon räcker den till Tania och säger "där". Lilla sötnosen.
Hon pratar några ord som mamma och pappa, lampa, där och bye bye. Men hon säger desto mer i ljud. Olika ljud och läten samtidigt som hon pekar på något. Hon verkar inte vara så frustrerad av att vi inte alltid förstår henne, men man hör tydligt att hon vill säga något. Gissningsvis så kommer hon, när hon väl börjar att prata, inte vara tyst en sekund under vakentid. Som sina föräldrar.
Musik tycker hon mycket om, speciellt gammal 80-talsrock som Def Lepard, Poison och Whitesnake. Rock i allmänhet går bra men när Mattias sätter på de banden så gungar hon alltid lite extra när hon dansar. Hon klappar händerna och skrattar gott åt sig själv när hon snurrat/dansat klart. Jag tror det är trummorna hon gillar, men är hon en rocktjej så kan man ju inte säga annat än att det ligger i blodet.
Hon vinkar till de flesta bilar hon ser och vissa vinkar tillbaka med glädje, speciellt lastbilschaufförer och arbetsbilar. Men av någon anledning så har hon fått dille på att vinka till helikoptrar och flygplan. Så fort hon hör ljudet av dom så tittar hon på oss, ler stort och vinkar. Kul, men vi vet inte vart hon fått det ifrån.
Hon har fått Mattias pigment. Hon har en härlig solbränna i ansiktet, på armar och benen. Hon går aldrig ut utan solskydd (30+), har alltid hatt och kläder men hon har definitiv en härlig pepparkaksfärg på gång. Hon har temperament och en extremt stark vilja. Hon har verkligen en härlig personlighet. Hon är envis, är busig, gosig och glad men ändå så självständig. Hon är en helt fantastik liten människa som trots sina 14 och en halv månader känns så mycket större. Så charmig med sina åtta tänder, som hon gärna visar när hon ler. Hon är så enkel att resa med så omställningen att resa hem kommer bli som en dans. Det bästa kommer nog bli att få träffa alla er igen, och förhoppningsvis kommer ni bara få se en blyg tjej en liten stund sen är det full fart.
Till nästa gång, många kramar från oss!
Kommentarer
Trackback
