ourtripdownunder

I vissa anseenden är det fantastiskt att vara här nere. Vi läser om vädret hemma med minusgrader, snö och vindar och här ligger vi och har det gott i värmen. Men samtidigt får man vara otroligt tacksam att vi kan vara här nere med mammapeng. Tack vare att vi är gifta och Mattias studerar så får jag ta med mig ersättningen, trots att vi är utanför EU.

När vi talar om för vänner här nere att vi i Sverige har betalt i 16 månader delat lika mellan föräldrarna så blir de väldigt, kan man säga, chockade. Här nere så får de från och med 1 januari 2011 betalt 570 AUD (ca 3760 SEK) per vecka i 18 veckor från staten. De f år vara hemma i 52 veckor om de vill, så länge alla veckor tas ut innan barnet är 1 år, och det delas lika mellan mamma och pappa. MEN det är 18 veckor betalt, resten är obetalt. Vem vill inte vara hemma med sitt barn under det första året?

Moa tog sina första steg igår utan att hålla i sig i något, och hon utvecklas massor för varje dag. Hon älskar att få äta själv, men dessvärre med mattan inomhus blir det inte så ofta som hon vill. Hon pratar mer och mer, ta för titta, dada och tittar på Mattias, mamamama och tittar på mig. Skulle vi bo här skulle vi inte få uppleva allt som händer med henne tillsammans med henne utan hon skulle få vara med barnflicka eller dagispersonal. I Sverige anses det heller inte kontigt att föräldrar delar lika på ansvaret. Här nere har det precis kommit ett upplägg som ska ge pappor flexibla arbetstider, så att de kan umgås mera med sina barn. Tidigare har det varit mammans ansvar, och hon har fått begära flexibla tider. Arbetsgivaren har även full rätt att neka detta och säga upp personalen, efter de 18 veckorna vill säga. Men att inte förrän 2010 ge pappan den rätten att umgås med sina barn är lite sorgligt.

Så för er som är oroliga att vi stannar kvar här nere kan vi lugnt säga att; ja kunde vi ta med värmen och havet – ABSOLUT, men med tanke på allt vi i så fall väljer bort – nej vi stannar inte.






KRAMAR från oss här nere